Om boken: 1991 / "Han gjorde alltid fel: det brukade vara att den siste av kulaken, som hade fallit bakom sin familj, skulle mata honom (han skulle vara i polcirkeln, efter hela getingboet, och från en tanke vänder allt inom honom). För detta gav hans kamrater honom hånfullt smeknamnet Nikolai den helige. <…> Dåren stod upp för sin tidigare kamrat. Han kastades hela vägen till Solovki för fiendens verksamhet, och innan dess tjatade Nikolai Ivanovich på mötet: de säger, jag tror inte på det! Tja, om du inte tror mig, Sviridov, följ honom då! Där kommer allt att förklaras för dig ordentligt, Sviridov! Det var så det åskade första gången. Och i den andra, detta var efter kriget, togs han tillbaka för sin svaghet: han förbarmade sig, ni vet, registrerade en annan före detta kamrat som änka på sitt torg (det vill säga, han visade återigen missförstånd). De hittade fel på en annan, men de slog honom med tio år, tjänade fem år, tack vare detta ögonblick lyckades de avslöja ledaren för folken själv... Och sedan tappade Nikolai Ivanovich sitt sista sinne. En av vakterna gör ljud i hans öra som ett skämt: vad, den här och den man uppmanade dig att döda Stalin, eller hur? Nikolai Ivanovich skakar överallt och utan att titta ropar han redan: ja! Ja! Ja! Och vakterna kommer bara att skratta och kasta bort honom: vad, säger de, kan de ta från en sådan sak, om inte en person, men bara ett helgons skelett finns kvar?!..»